Abbes pappa.
Han kan kärlek han.
Han kan iallafall skriva om den.
Kärleken till sina barn.
Och fru.

"Idag för sex år sedan var jag nervös. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.

Idag för sex år sedan gick vi så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.

Idag för sex år sedan sa prästen fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.

Idag för sex år sedan stod vi i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den Svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire Cabriolet.

Idag för sex år sedan."